NÄR LILLSTER KANIN MÖTTE FRANCES FLUGSVAMP.   

- HÄR BÖRJAR ÄVENTYRET!

Nu ska ni få höra historien om när jag, Lillster Kanin, bestämde mig för att åka jorden runt.

En sommardag i mitten av augusti gick jag som vanligt ut i skogen för att äta frukost bestående av lövknoppar och gammal bark. Det hade regnat under natten. Solens strålar kikade in genom träden och gjorde att vattendropparna såg ut som glitter. Hela skogen glittrade, och vart jag än tittade fanns det något som såg ännu mer skimrande och spännande ut längre bort. Plötsligt visste jag inte var jag befann mig. Jag var djupt inne i skogen, jag var vilse! Jag hörde någon som sjöng en sång som verkade handla om blå giraffer som bodde på Antarktis och åt kokosnötter, det var mycket märkligt. Först blev jag lite rädd, för vi kaniner har många fiender och måste alltid vara på vår vakt. Tänk om det var Ronny Räv, Inga Iller eller rent av Harry Hök som hade gillrat en smart fälla för att fånga mig! Ljudlöst skuttade jag iväg och gömde mig. Jag var väldigt nyfiken men hörde samtidigt mina föräldrars förmaningar eka i huvudet:  ”Var försiktig!”, ”Gå aldrig ut ensam!” och ”Håll ihop!” 

En bit längre bort såg jag ett rött svajande föremål som såg ut att sitta fast i något, och det lät som att det var därifrån alla ljud kom. Tänk om det var någon som behövde hjälp! Efter mycket spanande i det tysta såg jag att det var en flugsvamp. Flugsvampar är ju inte farliga så länge jag inte äter dem, tänkte jag. För att skaka av mig eventuella hot skuttade jag med listiga sicksack-hopp fram till svampen. 

Flugsvampen verkade inte vara i knipa, utan den verkade glad. Min rädsla försvann och ersattes med nyfikenhet. 

Hej, sa jag, vad fint du sjunger! 

Flugsvampen vände sig mot mig och såg jätteglad ut. 

TACK! utbrast den. Det var det vänligaste någon har sagt till mig på flera dagar. Det är nästan aldrig någon som vågar prata med mig, för jag är ju giftig. 

Ja, men du är väl inte farlig att prata med? frågade jag. 

Man vet aldrig, skrattade flugsvampen på ett sådant sätt så att jag skulle förstå att den bara skojade. 

Vad heter du? frågade jag. 

Jag heter Frances Flugsvamp och är 108 somrar, den äldsta av min art någonsin, angenämt! sa hon i ett svep utan att dra efter andan. Sedan frågade hon vad jag hette. 

Jag heter Lillster Kanin, svarade jag och passade på att fråga om hon sjöng om de blå girafferna på Antarktis som åt kokosnötter av någon särskild anledning. 

Ja, jag brukar sjunga och ropa för skogen hela dagarna, och just idag fick jag feeling för de blå girafferna. Jag hittar på roliga sånger för att inte bli helt galen, fast det är jag väl redan! skrattade hon. 

Varför blir du galen? frågade jag. 

Jo, förstår du, jag blir galen av att sitta fast och inte kunna röra mig. Om det kommer någon och försöker plocka upp mig sjunger jag en sång med min allra falskaste röst, och då brukar de gå sin väg. Även om jag är uttråkad och lite smått galen vill jag ju inte att någon ska äta upp mig, för det är ju farligt, både för mig och den som ska äta upp mig, förklarade Frances. 

Du är lycklig du, Lillster, som kan skutta precis vart du vill. 

Jag har aldrig tänkt på det, svarade jag och började fundera på hur det skulle vara om jag en dag inte skulle kunna skutta mer. Jag blev lite ledsen. Stackars Frances som sitter fast! Finns det något jag kan göra för dig Frances? frågade jag. 

JA, det finns det! Till att börja med vill jag se hur högt du kan hoppa samtidigt som du flaxar med öronen, sa hon. 

Okej, jag ska testa, sa jag. Jag hoppade och flaxade och Frances hejade. Vi hade jättekul! 

Nu tycker jag att vi ska testa om du kan flyga, sa Frances. 

Flyga? frågade jag. Är du inte klok? 

Nej, skrattade Frances, jag är inte klok! Testa nu Lillster, vad är det värsta som kan hända? Att du inte kan flyga? Och det kunde du ju inte innan heller så det är ju knappt ens en händelse, sa Frances. Det hade hon ju faktiskt rätt i. Ta dig upp på stubben där borta och gör precis likadant som när vi övade innan! 

Det visade sig att jag var en naturbegåvning på detta och jag lyckades flyga redan på andra försöket. 

Jag och Frances var överlyckliga! 

Det började mörkna och jag tog mig hemåt med hjälp av Frances vägbeskrivning som hon hade ritat med blåbär på baksidan av ett stort eklöv. Frances sa att hon kände skogen lika väl som sin egen ficka. Hur hon hade lärt sig det vet jag inte. Jag somnade som en stock och drömde om att flyga hela natten.

Så fort jag vaknade for jag upp ur sängen och ut ur grytet som ett skott. Nästan direkt när jag kom ut förstod jag att Frances sov, för hon snarkade så högt att jag inte kunde begripa hur något djur som bor ovan jord kunde få ro. Väl framme hos henne så var hon redan vaken. Hon påstod att det ryckte i prickarna på hennes hatt så fort någon närmade sig. Som vanligt när det gäller Frances visste jag inte vad jag skulle tro. Vi satte igång att öva och fortsatte hela dagen och flera dagar i sträck. Till slut kunde jag flyga riktigt långt. Då sa Frances: 

Lillster, nu kan du flyga hur långt du vill. Du frågade mig om det fanns något du kunde göra för mig. Jag vill att du flyger jorden runt, träffar massor av roliga kompisar och kommer hit till mig med berättelser, souvenirer och andra äventyrssaker efter varje resa. På så vis får även jag som sitter fast här i marken ta del av vad hela världen har att erbjuda. Kan du göra det för mig? frågade Frances. 

SJÄLVKLART FRANCES! Det gör jag med stort nöje, svarade jag med stor självsäkerhet och en gnutta nervositet. 

Jag flög hem till min familj och berättade om nyheten. Mina föräldrar hjälpte mig att packa en väska med ett ”äventyrsstartkit” som de kallade det. Det innehåller mössa, scarf och strumpor. Scarfen är också en snuttefilt som jag kan ha när jag känner mig ensam på mina resor – de tänker då på allt, mina föräldrar! 

Nu åker vi iväg och upptäcker #lillsterworld, jag hoppas att du vill följa med!

Denna saga finns även i bookboxen som du kan hitta här

Illustratör: Katarina Sjölund - katta.sjolund@gmail.com